Jaha, första kuggade tentan. Den här jävla skit-tentan. Har aldrig haft så svårt att förstå en uppgift som den här tentan. Och inte nog med att jag fick ett F, det betyder att jag måste ha missuppfattat tentan så kapitalt och att kompletteringar inte ens är möjliga.. Men jag får väl se på måndag vad jag fått för kommentarer och varför jag fick ett F.

Det som gör det här svårt är att jag kände hur jag rasade. Jag får INTE låta en kuggad tenta identifiera vem jag är eller göra att jag tappar tron på mig själv som jag lyckats bygga upp ganska bra under 3,5 terminer. Det känns för djävligt och pissigt och hemskt. Men jag får inte låta det här knäcka mig. Jag gör upp en plan.
Måndag - Hämta ut tentan och se vad jag gjort fel. (uppenbarligen STORA fel) Jag ska kontakta läraren och be om ett nytt case.
Tisdag - tokplugga inför redovisning onsdag.
Onsdag - Redovisa, låna böcker.
Torsdag - sätta igång med nuvarande hemtenta som ska vara inne den 22:a.
Fre - Ons - Skriva klart nuvarande tenta samt åka till Öje.
Tors - Tis - Börja på och skriva färdigt den kuggade skit-helvetes-tentan.
Det är min plan. Det är så jag ska fixa det. Jag måste fixa det. Jag får fan inte ge upp. Inte vara kass. Inte ge upp.

Jag får inte låta detta knäcka mig. Men det är en konstig känsla.. Jag fixade det inte.. Så.. :/ Fuck it. Fuck her. Fuck that. Fuck me?

Det jag kan säga att jag lärt mig efter 3,5 terminer är att jag absolut inte är ett dugg intresserad av att jobba med personer med funktionsnedsättningar. Det är det jag insett. Just nu läser vi en kurs som handlar om äldre personer. Och det är DÄR jag ska vara. Det är min grej .Det är så intressant, spännande, lärorikt och engagerande.

Men nu har jag min plan. Därför återgår jag till mitt vattenglas och soffhörnet och skiter i allt vad skola heter under helgen och umgås med de som får mig att må bra. Så det så. FUCK IT!

Rubriken har absolut inget med innehållet att göra. Det är bara en bra textrad i en bra låt.

Tänk att saker jag tagit för sanningar i hela mitt liv inte riktigt är så sant som jag trott.
När det jag lutat mig mot, vilat mig mot.. Det jag funnit stöd och trygghet hos.. Inte är så stabilt och tryggt.
Personer man trodde sig känna, bleknar när det verkligen gäller, när man behöver någon att hålla i handen när det blåser, eller någon som bara lyssnar på en när man behöver ösa ur sig.
När man istället håller tyst, biter ihop och ler. Istället för att lyfta luren och ösa ur sig..
När det som varit så lätt och självklart egentligen bara förknippas med en känsla i magen av avstånd,
en distans som jag fan aldrig tidigare känt. ALDRIG. Det är svårt. Mörkt, tyst..

Att känna hur tårarna rullar ned för kinderna när det är så tyst. När känslan nästan kväver mig och jag inte
vågar sätta ord på den. Jag vill inte sätta ord på känslan, för då blir den för stark, för mäktig och för skrämmande.

Jag får knipa käft för säkerhets skull. För det som rör sig i mina tankar kommer aldrig komma ut.

Vissa saker krackelerar. Hörnen slipas ned.. Fasader rämnar.. Men inte min. Inte. Inte. Inte.

Jag började med textraden ur Mitt hjärta blöder.. Och sa att det inte har med mitt inlägg att göra.. Men nu när jag fått skriva ner några rader av tankar.. Inser jag att det är ju fan precis så det känns. Att mitt hjärta blöder.. Och det är värt att dö för..

So long, Suckers! (Lovers, Fuckers, Ppl, Dogs, Cats, Grls, Boys) eller vad du nu tycker passar!


UPDATE


Efter lite funderingar inser jag.. att det handlar nog inte om att saker och människor förändras..
Det är JAG som förändras, växer, utvecklas. Jag tror inte på alla tomma ord längre utan vill ha sanning och substans i dem. Jag vet att jag är på väg till en bra plats. Till den plats i livet där jag verkligen vill vara. Med min älskade man, mina fina vänner, min familj och med en hejdundrande fart framåt! Puss!

Tänk, varje gång jag kommer hem efter en resa blir jag så tom i själen. Det behöver inte vara en lång resa, det räcker med Strålsnäs eller Öje. Men nu efter en vecka utomlands är tomheten ännu större. Jag önskar jag kunde leva i en väska, upptäcka världen och slå den med häpnad. Men men... Drömma kan man alltid.

Nu är det bara att ladda om. Om lite mer än en vecka börjar skolan igen. Det ska bli så kul att träffa alla, att få sätta tänderna i nyheter och får lite mer kunskap i skallen. Har trots allt jobb haft en ganska mysig sommar med vänner, familj, glädje och framför allt solsken. Några nya bäbisar har också dykt upp bland vänner. Välkomna alla små.

Nu ska här tvättas vidare.

pussochhej!

Jag fixade den här juridiken också. Det är otroligt.. Jag trodde inte alls att det skulle gå vägen, jag var nöjd med min insats men mycket osäker på läraren. Men som sagt, det gick vägen här med. Inte en enda omtenta, inte en enda restuppgift.. Jag trodde inte detta om mig själv, och att kunna bevisa för mig själv att jag ändå klarar det.. Är galet.

Jag vet att alla tror på mig och säger att jag fixar det.. Och det är nog där min prestationsångest kommer fram. Alla tror på mig... Men jag gör det inte. Och tänk om jag skulle misslyckas? Vad säger det då om mig? Att jag sviker dom... Att jag är en besvikelse som inte är värd att tro på. Det är så det känns. Det är faktiskt ganska jobbigt att känna att något är svårt, när man får höra konstant att "det där klarar du, det vet jag" eller "oroa dig inte, det där fixar du galant."

Det är ett ganska tungt ok att bära. Att känna att jag måste prestera, inte för min egen skull, utan för att inte svika dom som tror på mig. Är det då konstigt att jag mår lite extra dåligt när jag känner att jag kanske inte riktigt behärskar det jag förväntas lära mig?

Jag funderar ganska mycket på mina egna taknar och på mitt eget agerande och beteende. Jag kanske borde börja prata med någon för att förstå hur jag själv fungerar. För att förstå hur jag skall gå till väga när paniken kommer och jag egentligen bara vill göra mig illa igen. Det har varit några gånger det varit nära. Jag vet att jag inte bör, att jag inte ska, men ibland blir känslan nästan övermäktig. Då slår det över och jag blir så elakt mot stackars Jimmy istället. Jag blir verkligen ond och elak, som en häxa i disneyfilmerna. Jag vet att jag inte ska göra mig själv illa, därför beter jag mig illa mot den person som jag vet verkligen älskar mig villkorslöst och som finns där för mig oavsett. Det är inte rättvist. Varken mot honom eller mig.

Huvudet fungerar väldigt konstigt ibland.. Jag hoppas bara att jag inte lämnar ut mig själv för mycket nu. Men det är trots allt min blogg och jag skriver det jag vill. Dessutom hoppas jag att det jag skriver inte tolkas på fel sätt. Jag är inte på väg ned i det mörka igen, jag blir bara lite arg och frustrerad när saker inte går som jag hoppas eller vill. Jag vill ju inte göra någon besviken... Inte mig själv, men framför allt inte de som faktiskt tror på mig...

En kopp kaffe och funderingar över ordet svek. Eller kanske inte orden, snarare meningen med ordet.

Är ett svek alltid en medveten handling eller kan man svika någon omedvetet? Jag vet inte vad som är mest hemskt? Eller är det svek på olika nivåer?

Om en oeftertänksam handling som egentligen kanske inte betyder så mycket för någon, och utan en tanke på att man sviker.. Är det något som man ens då behöver prata om? Och om jag aldrig får veta handlingen, är det fortfarande ett svek? Eller blir det ett svek först när det uppdagas? Jag undrar över vad jag har för ansvar när handlingen kommer upp till ytan, eftersom det är jag som upplever en annan människas handling som ett svek emot mig. Och ett svek mot en vänskap. Och det är ju jag som känner mig sviken. Så då borde kanske ansvaret ligga på mig? Den andra personen kanske inte ens förstår vad jag menar..

Blir mina känslor på riktigt först när det är någon annan som bekräftar dem, eller är det något som alltid finns? Eller får de en annan etikett om jag aldrig tar upp det. Om jag känner mig sviken av en person men aldrig säger det.. Är det då jag som sviker mig själv istället?

Tänk att det ska vara så jävla svårt att prata om saker som gör ont....

Då börjar vi om från början igen då.. Men tänk vad 2012 hade med sig åt mig. En bröllopsresa, en romresa, en luxemburgsresa. och det bästa av allt, ett positivt antagningsbesked till högskolan. Nu har snart första terminen gått, jag har bara en hemtenta och en salstenta kvar sen är det klart. Då är det bara 6 terminer kvar :) weho! Inte en omtenta har jag behövt göra heller. FAsiken vad bra.

Men året har även fört med sig en del sorger. Det är inget jag skriver om här, men jag sitter och tänker och hoppas på att allt ska gå bra imorgon.. Jag hoppas verkligen. Alla tummar jag har håller jag. Imrogon ska jag även börja med hemtentan och jösses vad skönt det hade varit att bli klar med den imorgon åxå ;) Men lite lugn ska jag försöka bibehålla.

När jag började skriva det här inlägget ville jag skriva så mycket.. Men när de första meningarna var skrivna.. Så tapapde jag lusten.

Så gott nytt år på er mina vänner.. Så gör vi 2013 till det bästa någonsin? :)

Jag fixade fasiken sociologitentan.. Kanske duger jag ändå?

Börjat med psykologin förra veckan och det är något som väcker många tankar och funderingar hos mig. Vart kommer mina krav på mig själv ifrån? Varför är jag så hård mot mig själv och känner att jag måste lyckas, att om jag misslyckas så duger jag inte? Det är ingen utifrån som ställer de kraven på mig utan det är något som bottnar i mig själv. Jag känner så brutalt och starkt hur alla faktiskt tror på mig och när de säger till mig att jag kommer fixa något.. Det är kanske där tvivlen väcks? Jag vill ju inte göra någon besviken? Det är jätteknepigt.. Jag förstår som sagt inte vart alla kraven kommer ifrån? Det är ingen annan än jag själv som ställer dem på mig. Varför är det så? När jag läste MaB, då var jag hemsk emot mig själv.. Men varför? Är det för att jag vet att jag kan? Eller för att alla andra säger att jag kan, men att jag ändå tvivlar på mig egen förmåga? När jag försöker förklara känslan med ord blir det bara knepigt och ptja.. Jag undrar som sagt vart tvivlen kommer ifrån.

Skit samma! Ny kurs, nya tag. Plockat 20 hp nu. Tack och lov! Så nu säger vi tack och adjö till dom där gubbarna.. Marx, Durkheim, Weber och alla andra. Tack för ert sällskap men nu stuvar jag er längst ned i minnesfacket i hjärnan och hoppas på att jag någon gång kommer ha nytta av det ni lärt mig. ;)

Nu tänker jag gå och lägga mig, för att samla ihop lite ork till morgondagen. Det skall skruvas ned dataskåp och bokhylla skall flyttas på. Kanske plugga liet också?

God Natt, alla vackra människor! Och TACK för att ni tror mig, även om jag själv inte alltid gör det...

Rubriken har egentligen inget med inlägget att göra, mer än att jag lyssar på Miss Li - Under isen. Mkt bra grejer det där. Fast lite under isen kanske jag är ändå? Sociologi är inte min grej. Verkligen inte. Ugh. Jag drömmer målrationellt, jag vaknar och tänker på mitt kaffes mervärde, jag duschar och funderar på vad arbetet bakom mitt schampoo är, jag tittar på TV och tänker på självmord och alienerar mig från skolan. Det är ganska meningslöst. Men det är kanske ett sätt att lära mig? Jag har samma känsla i kroppen som innan juridiken. Kanske tar jag för lätt på detta och försöker att inte krånga till det för mycket? Eller för att jag kanske inte fattar ett jota? Äsch, på onsdag är det över för den här gången!!

Annars.. Ja, vad ska jag säga? Det är ganska mkt med skolan som upptar all min vakna tid. Men det löser sig, eller hur?

Nu är det advent och jag har hittat stakarna och tomtarna. Imorgon kommer besök och ett nytt vardagsrumsbord. Utmärkt. December är mkt planer.. Många planer.. Men bra planer :)

Nu skiter jag i det här och går och lägger mig! puss!


DESSUTOM KLARADE JAG JURIDIKEN!!!! :)

Eller vad är det man säger? Just nu väntar jag på två besked. Det ena är jättetufft att vänta på. Det andra är nästan ännu tuffare att vänta på. Första beskedet är resultatet av juridiktentan. Nervöst och pirrigt. Det borde vara klart om två veckor. Eller det måste vara klart om två veckor. Fastän man vill att tiden skall rusa fram så släpar den sig fram som en snigel som fastnat i Karlssons klister. Inte bra, inte bra.

Det andra beskedet vill jag inte skriva ut så direkt här egentligen. Ni som vet, ni vet. Simple as that. Håll tummarna bara för att det är bra, att allt är borta och att inget mer behövs, okej?

Igår var bästa Helen här och åt mat och drack öl. Vi pratade strunt. Precis vad jag behövde. En helkväll med en person som är som plåster för själen. Iof, det är alla mina vänner. Mina plåster. :)

Idag hade jag tänkt ägna mig åt Marx, Durkheim och lite andra gubbar.. Men.. Jag vette fan om jag orkar. Jag borde. Kanske jag sätter igång och läser lite vid 18-tiden och läser fram till 20. Då är det solsidan. Heja söndagar! Solsidan, Arne Dahl, Akuten. Heja! :)

Vill ni veta vad som händer, hör av er.

PUSS!

Jaha, då var juridiktentan avklarad. Nu väntar bara 3 veckors nagelbitande innan vi får veta hur det har gått. Ett E borde jag väl lyckats skrapa ihop iaf! Men som sagt, det är bara att vänta. Dock var känslan i kroppen väldigt bra när jag gick därifrån. Fast det kanske är ett tecken på att det gått åt skogen? Jag tror aldrig jag har haft en bra känsla efter ett prov eller liknande. Så.. Är det ett dåligt tecken? Äsch. Vi får se! Det löser sig! Sociologin har precis dragit igång. Mindre inspirerande känns det som. Gamla gubbar med skägg. Och massa jävla tyckande ;) Men det får väl gå det med.


Hej Marx, Hej Durkheim och Hej alla andra. Jag tänkte bara presentera mig för er. Elinor heter jag och jag är mer än lovigt förvirrad efter bara två dagar i eran värld. Kan någon av er återuppstå och förklara vad sjutton ni menat med det ni skrivit. Och framför allt VARFÖR ni gjort det?? Snälla. Jag skulle bli väldigt tacksam! Trevligt att råkas. Om 5 veckor har jag förmodligen glömt bort er. Tack och hej!

Nu har den här virrpannan lyckats lokalisera sig till Öje. Hem till Öje.. Hemma i Öje? Hem. Hemma.. Öje är alltid mitt hemma, men det är inte mitt hem. Förstår ni hur jag menar? Det är här mina rötter finns och det är här jag växt upp. Så det är alltid så att jag åker hem när jag åker hit. Men sen när jag åker tillbaka till Sthlm åker jag åxå hem. Så Öje är mitt hemma, men inte mitt hem. Sthlm är både mitt hem och hemma. Hänger du med? Däremot ska det bli skönt att verkligen tokplugga här uppe. Här finns inga måsten, inga byrolådor att sortera eller tvätt att tvätta. Här man kan fokusera fullt ut. Jag har sån jäkla tur dessutom. Fick skjuts av en väldans bra kusin från Malung. Tack Carina :) Resan gick bra och gissa om jag nästan slagit världsrekord i att sova buss idag! Imorgon blir det att strukturera upp tillvaron lite. Praktisk juridisk metod skall läsas. Och även några frågor från gamla tentor måste svaras på. Sen ska jag fixa lunch till mor och far. Spenatsoppa. Mums! Jag tror jag har hamnat i värsta höststormen. Det blåser ute så det rasslar i fläkten och det låter som om någon står runt husknuten och tjuter. Men lite mysigt är det allt. Bara man kan få upp lite värme här inne så blir det perfa. Men fryser jag för mkt får jag sätta mig i nya badrummet. Där var det minsann varmt och gott. Första delkursen är avklarad i skolan. Jag lyckades flumma ihop till ett B. Jag är mäkta stolt över det faktikst. Födelsedagen har kommit och gått. Världens finaste armband blidde det från Jimmy. Ett pandoraarmband med ett äpple. Tokfint :) Fick även en hel del myspys av flickorna. Tack allihopa ;) Som sagt, denna helgen och fram till torsdag nästa veckan blir det plugg, plugg och plugg. Kanske ett glas vin eller två, en bastu och träffa lite kära släktingar. Det är det som står på schemat. Nu jäklar i min lilla låda ska jag ägna kvällen åt myspys på egen hand. Kaffe, musik, en bit choklad och bara njuta av att inte behöva gå ut i blåsten. puss på er!

.. Måste jag tillåta mig själv vara lite rädd. Trots att alla försäkrar mig om att det kommer bli bra måste jag tillåta mig att bli ledsen. Jag är nog lite rädd just nu.. Ett obehagligt brev kom igår. Med besked man inte vill ha. Det är väl egentligen ingen fara, men det är ändå obehagligt. Det är många som brottas med värre saker, men trots det måste man tillåta sig att känna. Alla problem är problem om man upplever dem som problem.. Eller hur det nu var? Dessutom är det så jäkla jobbigt att behöva lämna ut sitt innersta och mest privata på ett sånt sätt. Men dom är vana. Det är deras jobb. Jag vet det! Men ibland går logiken och känslorna inte riktigt ihop. Google har varit min vän idag. Jag har googlat, läst, blivit lugnare. Men men .Det kommer bli bra. Det måste det. Det kommer bli bra. Men som sagt, känslorna och logiken och försäkran om att det kommer bli bra.. Det går inte alltid ihop.

Jag sitter och kollar på nybyggarna och smågråter för mig själv. Tänker tillbaka på hur jag var när jag var yngra. Om mina föräldrar hade släppt taget om mig, vart hade jag varit då? Jag är så tacksam över att dom aldrig gjorde det. Att dom slogs med näbbar och klor för att jag skulle få det bättre. Det har dom alltid gjort. Mina föräldrar släppte aldrig taget. Men hur är det då för dem där föräldrarna släpper taget? Är det dom trasiga människorna man ser på nybyggarna? Eller som sitter längs med gatorna på väg till skolan? Kommer dom flesta från trasiga hem, med föräldrar som tillslut inte orkar bry sig? Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att mina föräldrar, trots allt ont, hemskt och elakt jag gjorde, ändå fanns där för mig. Både mot er, mot mig själv och alla andra människor som älskade mig. Mina föräldrar stöttade mig i allt. Det gör de fortfarande. Dom har gett mig en god självkänsla och jag vet att jag duger som jag är. Det är tack vare mina älskade föräldrar som jag är där jag är nu. Jag är gift med en underbar man, jag har en fantastisk familj som altid ställer upp. Mina vänner är superviktiga i mitt liv. Jag har börjat på universitetet och tar varje dag ett steg närmare min dröm. Om jag inte hade haft stödet.. Kanske det hade varit jag som var med i Nybyggarna? När mitt liv har varit som mest kaotiskt.. Har jag ändå haft en känsla av att jag är bra som jag är. Så med det här inlägget vill jag bara säga tack. Tack mamma, för att du alltid tror på mig. Tack pappa, för alla strider du hjälpt mig att ta. Tack för att ni gav mig livet. Jag älskar er!

Nu regnar det igen.. Borde inte regnet ta slut snart? Det har ju inte gjort något annat än regnat, regnat och regnat hela året känns det som. Men men.. Regn ute, regn inne.. Eller neeej.. Glad i hjärtat, glad i sinnet. Jag är faktiskt himla glad. Himlastormande glad till och med. Ska snart sätta igång med nån god middag till mig och mannen i mitt liv. Kanske till och med ska sätta mig och plinka lite på mitt piano senare också. Det är ju ledigt imorgon. Eller, ledigt och ledigt.. Jag tänkte försöka förstå mig på litteraturen lite iaf. Jag måste dock hämta ut böckerna först. :) Men dom har iaf kommit. Nää. Jag ville bara pladdra av mig lite.. Om allt och inget. Som vanligt. puss!

Nu är första delmomentet i kursen avklarat. Jag har nog fixat mina första högskolepoäng. Det är så skönt att det är över. Det har varit några motiga veckor, av anledningar jag inte vill gå in på här. Men nu är det slut. Imorgon börjar juridiken. Det ska bli skönt att komma igång på riktigt. Att få bita tag i något rejält och inte bara ha massa introduktion och larv. Äntligen! Dags att visa vad man går för känns det som. Det kommer nog bli några tuffa veckor, men samtidigt blir det nog väldans lärorikt och nyttigt. Det är nog bra för hvuudet att utmana sig själv lite. Vi får väl se om jag är lika possitivt inställd nästa gång jag skriver här ;) Annars.. Det knallar på. Bröllopsdagen har kommit och gått. Tänk, vilka konstiga människor det finns.. När jag och Jimmy satt och avnjöt en liten fördrink innan maten på den fina restaurangen Engelen, kommer det in en kvinna och en hen i restaurangen. Kvinnan börjar klaga på engelska, att det är för kallt inne i lokalen. Hon är en diva och skall sjunga där kvällen vi var där. Hon vill att servitrisen skall stänga av ventilationen för hennes röst kan ta stryk. Vi får in förrätt.. Supergott! Vi har en riktigt mysig stund. Ett större sällskap på ca 15 personer dyker upp och beställer mat. Stämningen är god och folk pratar, skrattar och skålar. Kvinnan ställer sig på scenen och tillsammans med några musiker drar hon igång. Jag går ut och röker efter varmrätten. När jag kommer tillbaka berättar Jimmy att kvinnan bett det större sällskapet att vara tysta, hon kan inte sjunga annars. Hon sjunger lite jazz. Ganska trevlig musik, men väldigt hög volym. Sällskapet talar fortfarande med varandra. Jag menar.. På restaurang går man väl för att äta och umgås? Kvinnan på scenen skall presentera sina extremt dukitga musiker, men har inte lyckats lära sig deras namn. Ganska respektlöst. Efter en stund blir hon riktigt arg på det stora sällskapet och börjar skrika åt dem att dom skall vara tysta. Bara för att dom inte vet vem hon är betyder inte att hon är känd. Hon skriker även att folk över hela världen betalar pengar för att se henne. Hon säger även "Who the fuck do you think you are?" Hon håller låda rejält. Det stora sällskapet ser allmänt förvirrade ut och himlar med ögonen, men håller tyst en stund så kvinnan på scenen kan fortsätta sin show... Nånstans här blir det väldigt obekväm ställning och vi bestämmer oss för att gå därifrån. Jag menar, man beter sig inte hur som helst. Hon hade en vacker röst men hennes beteende gjorde att allt hon sjöng lät falskt och jäkligt läskigt. Man går väl ändå på restaurang för att umgås, prata och ha trevligt? Inte förväntar man sig att bli utskälld av underhållningen väl? Hade vi gått till en jazzkrog hade vi räknat med musik, men inte på en "vanlig" restaurang. Hennes beteende går nog inte att ursäkta överhuvudtaget. Snacka om respektlöst beteende. Men det gav oss ett gott skratt och vi har även skrattat åt det mååånga gånger efter det. Dock var maten lika god som vanligt och vi fick en riktigt bra bröllopsdag. Nästa år ska jag försöka överraska min underbara make med något speciellt. Men eftersom jag har fantasi som en diskborste, får jag nog börja fundera redan nu ;) Jessica, allra bästa Jessica, har varit här på besök i helgen. Jag har saknat henne så det har gjort ont i mig. Äntligen fick vi umgås lite. Varit en mkt härlig helg med vänner, mat, vin, skratt, gråt, nöjen, pannkakor och kaffe. Jag är väldans nöjd. Dessutom ska jag och söta Sara åka till Ullared igen. "Vårt" vandrarhem är bokat och nu har jag massor att se fram emot igen! Näe.. som rubriken sa.. Nu är det över. Nu kan jag fokusera på mig och på att göra det bästa jag bara kan. Trots turbulens känner jag mig ganska lugn inombords och har en ganska skön känsla i magen. Ikväll bjuds det på rökt makrill, kokt potatis och romsås här hemma. För att fira lite. Imorgon börjar allvaret. Så skönt! Puss på er!