Jag sitter och kollar på nybyggarna och smågråter för mig själv. Tänker tillbaka på hur jag var när jag var yngra. Om mina föräldrar hade släppt taget om mig, vart hade jag varit då? Jag är så tacksam över att dom aldrig gjorde det. Att dom slogs med näbbar och klor för att jag skulle få det bättre. Det har dom alltid gjort. Mina föräldrar släppte aldrig taget. Men hur är det då för dem där föräldrarna släpper taget? Är det dom trasiga människorna man ser på nybyggarna? Eller som sitter längs med gatorna på väg till skolan? Kommer dom flesta från trasiga hem, med föräldrar som tillslut inte orkar bry sig? Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att mina föräldrar, trots allt ont, hemskt och elakt jag gjorde, ändå fanns där för mig. Både mot er, mot mig själv och alla andra människor som älskade mig. Mina föräldrar stöttade mig i allt. Det gör de fortfarande. Dom har gett mig en god självkänsla och jag vet att jag duger som jag är. Det är tack vare mina älskade föräldrar som jag är där jag är nu. Jag är gift med en underbar man, jag har en fantastisk familj som altid ställer upp. Mina vänner är superviktiga i mitt liv. Jag har börjat på universitetet och tar varje dag ett steg närmare min dröm. Om jag inte hade haft stödet.. Kanske det hade varit jag som var med i Nybyggarna? När mitt liv har varit som mest kaotiskt.. Har jag ändå haft en känsla av att jag är bra som jag är. Så med det här inlägget vill jag bara säga tack. Tack mamma, för att du alltid tror på mig. Tack pappa, för alla strider du hjälpt mig att ta. Tack för att ni gav mig livet. Jag älskar er!