Jag fixade fasiken sociologitentan.. Kanske duger jag ändå?

Börjat med psykologin förra veckan och det är något som väcker många tankar och funderingar hos mig. Vart kommer mina krav på mig själv ifrån? Varför är jag så hård mot mig själv och känner att jag måste lyckas, att om jag misslyckas så duger jag inte? Det är ingen utifrån som ställer de kraven på mig utan det är något som bottnar i mig själv. Jag känner så brutalt och starkt hur alla faktiskt tror på mig och när de säger till mig att jag kommer fixa något.. Det är kanske där tvivlen väcks? Jag vill ju inte göra någon besviken? Det är jätteknepigt.. Jag förstår som sagt inte vart alla kraven kommer ifrån? Det är ingen annan än jag själv som ställer dem på mig. Varför är det så? När jag läste MaB, då var jag hemsk emot mig själv.. Men varför? Är det för att jag vet att jag kan? Eller för att alla andra säger att jag kan, men att jag ändå tvivlar på mig egen förmåga? När jag försöker förklara känslan med ord blir det bara knepigt och ptja.. Jag undrar som sagt vart tvivlen kommer ifrån.

Skit samma! Ny kurs, nya tag. Plockat 20 hp nu. Tack och lov! Så nu säger vi tack och adjö till dom där gubbarna.. Marx, Durkheim, Weber och alla andra. Tack för ert sällskap men nu stuvar jag er längst ned i minnesfacket i hjärnan och hoppas på att jag någon gång kommer ha nytta av det ni lärt mig. ;)

Nu tänker jag gå och lägga mig, för att samla ihop lite ork till morgondagen. Det skall skruvas ned dataskåp och bokhylla skall flyttas på. Kanske plugga liet också?

God Natt, alla vackra människor! Och TACK för att ni tror mig, även om jag själv inte alltid gör det...