Jag fixade den här juridiken också. Det är otroligt.. Jag trodde inte alls att det skulle gå vägen, jag var nöjd med min insats men mycket osäker på läraren. Men som sagt, det gick vägen här med. Inte en enda omtenta, inte en enda restuppgift.. Jag trodde inte detta om mig själv, och att kunna bevisa för mig själv att jag ändå klarar det.. Är galet.

Jag vet att alla tror på mig och säger att jag fixar det.. Och det är nog där min prestationsångest kommer fram. Alla tror på mig... Men jag gör det inte. Och tänk om jag skulle misslyckas? Vad säger det då om mig? Att jag sviker dom... Att jag är en besvikelse som inte är värd att tro på. Det är så det känns. Det är faktiskt ganska jobbigt att känna att något är svårt, när man får höra konstant att "det där klarar du, det vet jag" eller "oroa dig inte, det där fixar du galant."

Det är ett ganska tungt ok att bära. Att känna att jag måste prestera, inte för min egen skull, utan för att inte svika dom som tror på mig. Är det då konstigt att jag mår lite extra dåligt när jag känner att jag kanske inte riktigt behärskar det jag förväntas lära mig?

Jag funderar ganska mycket på mina egna taknar och på mitt eget agerande och beteende. Jag kanske borde börja prata med någon för att förstå hur jag själv fungerar. För att förstå hur jag skall gå till väga när paniken kommer och jag egentligen bara vill göra mig illa igen. Det har varit några gånger det varit nära. Jag vet att jag inte bör, att jag inte ska, men ibland blir känslan nästan övermäktig. Då slår det över och jag blir så elakt mot stackars Jimmy istället. Jag blir verkligen ond och elak, som en häxa i disneyfilmerna. Jag vet att jag inte ska göra mig själv illa, därför beter jag mig illa mot den person som jag vet verkligen älskar mig villkorslöst och som finns där för mig oavsett. Det är inte rättvist. Varken mot honom eller mig.

Huvudet fungerar väldigt konstigt ibland.. Jag hoppas bara att jag inte lämnar ut mig själv för mycket nu. Men det är trots allt min blogg och jag skriver det jag vill. Dessutom hoppas jag att det jag skriver inte tolkas på fel sätt. Jag är inte på väg ned i det mörka igen, jag blir bara lite arg och frustrerad när saker inte går som jag hoppas eller vill. Jag vill ju inte göra någon besviken... Inte mig själv, men framför allt inte de som faktiskt tror på mig...